Jag måste tro att jag är bra.

Utan övertygelse kommer vi ingenstans? Är det inte lite så? Utan att man ska behöva hårddra det. Men inte skulle jag ha pluggat tre år extra utöver de åren jag verkligen behöver för att det är så mysigt? Inte skulle jag heller få för mig att plugga ännu mer om jag inte var övertygad om att mitt liv var ämnat till mer än bara ett vanligt "svenssonliv"?

Utan övertygelse tror jag att vi stannar, helt. Framför allt om vi tappar övertygelsen om att vi faktiskt är någon och betyder något. Detta är något jag brottats med otroligt mycket under det senaste året. För varje gång vi kastas ned på botten behöver vi tid för att ta oss upp igen. Jag är officiellt uppe. Jag tror att jag är någon, jag gör skillnad med min blotta existens i folks liv, jag kan uträtta mirakel om jag så vill, jag klarar det ingen tror att jag kommer klara och jag vet att jag är bra, på riktigt. Det är så stort, vem kan ärligt säga att man tycker om sig själv? Den personen man är, med alla fel och brister? Klart det finns otroligt många saker på alla olika plan hos mig själv som jag faktiskt ogillar, men de sakerna spelar ingen roll, eftersom de är så onödiga att haka upp sig på. Och vem bryr sig egentligen om en utsida med skavanker om insidan strålar?

Det jag försöker säga är att vi är bara så bra som vi tror att vi är. Och tror vi att vi är bäst så är vi fanimej det med. Så sluta spela med svennegrejen, här i Sverige ska det också vara okej att tro på sig själv.



Så jag är fan bäst, idag. Men imon är det nog din dag. Njut!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0