Det tar tid att lära sig le.

Är man obligerad till respons om två huven möts? Är man tvungen att sattsa om man inser att det är en perfekt match? Är man tvungen att komma över någon snabbare än vad man kan?

Inget får mig att rysa mer än pipen i telefon när den i andra änden lagt på. Det påminner mig mer än något om dig. Tack för att du fick mig att må som en prinsessa? Aldrig aldrig aldrig mer. Jag hatar att rysa av dåliga minnen. Ingen man är värd något sådant. Därför klarar jag mig så bra själv numera. Jag kommer aldrig lämna mig. Och vilket hjärta orkar bli lämnat för ofta?


Idag är det så sjukt slappt så jag dör. Men orka hitta på något gör jag inte. Jag lever fortfarande på mitt rus från gårdagen och mitt fantastiska resultat. Ikväll vill jag ut! Ikväll vill jag dansa tills jag glömmer vad jag heter. Ikväll vill jag minnas hur äkta lycka känns.





Imon åker mamma och pappa. Lyckliga själar! Avundsjuk!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0